Mikael Ryndel, processchef vid Skaraborgs Sjukhus, har fått en fin utmärkelse för sitt goda handledarskap.
Det är läkarutbildningsrådet, LUR, vid Sahlgrenska Akademins studentkår som varje år delar ut utmärkelsen Årets Regionala FiLUR till en kliniskt verksam handledare i Västra Götalandsregionen utanför Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Juryns motivering till utmärkelsen lyder: ”Mikael är en fantastisk pedagog som besvarar alla frågor med ”vad tänker du själv?”. På så vis får man alltid chansen att tänka efter själv. Då märker man ofta att man kan mer än man tror! Mikael pushar en på ett bestämt, men schysst och prestigelöst vis att komma fram till en egen bedömning av de patienter man träffar. Han ger sig inte förrän man har gjort ett försök. Vilket han ska ha cred för. Det är det bästa sättet att komma över sin egen osäkerhet och lära sig på bästa vis, och det bidrar också till att stärka ens självförtroende som blivande läkare.”
Varför tror du att du fått detta diplom?
-Jag hoppas det är mitt engagemang för utbildningsfrågor som skiner igenom, detta har varit något som jag brunnit för under hela min karriär och även innan den började. Jag har också varit med i läkarutbildningsrådet och drivit och tagit fram den dåvarande nya läkarutbildningen och tycker att det varit så fascinerande att få sätta ord på det som händer i huvudet på en erfaren läkare.
-Jag kunde liksom se framför mig att den här personen, handledaren man hade, man kände att det hände saker där men man kopplade inte ihop allting. Men att få vara i den här situationen, att mötas med varandras kunskapsområden och på något sätt kunna verbalisera det kliniska tänkandet, tycker jag är väldigt kul och spännande.
Hur ska man som student få ut så mycket som möjligt av sin handledartid?
-Jag tänker att mycket handlar om, alltså att vara läkare, handlar om att fatta beslut. Där är det väldigt viktigt att man innan man går till sin handledare och ställer frågor, för det är ju så under läkarutbildningen och under lång tid under allmäntjänstgöring och BT och allt vad det blir, att man tänker igenom och sätter ner foten och säger ”jag tror att det blir såhär”, för det underlaget är ofta ett bra lärandemoment. Annars blir det lätt så att man levererar ”det här och det här har jag fått fram” och sedan landar man inte riktigt själv i att man får fatta ett beslut med ”jag tror att det är såhär, jag tycker vi ska göra såhär”.
-Så det tänker jag är viktigt, att man ändå försöker fatta ett beslut, det behöver inte vara rätt men det är ett bra underlag för diskussion och någonting som gör att man själv kan komma vidare i sin utveckling. Kanske låta den som handleder på något sätt få bromsa upp lite om det springer iväg. Just att få möjlighet att säga det här själv och göra de bedömningarna, det tänker jag är viktigt.
