Efter en intensiv tennisvecka i Stockholm kan vi tala om idrottens innersta väsen, om namn – och en katt.
Först som sist – det är något alldeles oemotståndligt med att bevaka den klassiska tennisturneringen. Man riktigt känner hur historiken sitter i väggarna – och Björn Borg satt som vanligt på en stol för att följa sin son.
De långa vackra korridorerna, den på något vis så hjärtliga stämningen och den stora idrott som denna turnering innebär gör att man vill komma tillbaka. Detta var mitt tredje Stock… Nä, vänta.
Vi har en nationalarena i fotboll som heter jordgubbe och då är väl alla gränser sprängda. Apropå ätbart så lockade pressrummet med bullar, godis, salta pinnar och jordnötter. Något liknande har jag inte sett sedan de två gånger jag bevakat Elitloppet på Solvalla på plats.
Värdig mästare
Så till segraren, Tommy Paul, som vann även 2021. En värdigare mästare torde vara svårt att finna. 2-0 i set i kvartsfinal, semifinal och final.
Andra fick lämna med om inte svansen mellan benen så i alla fall besvikna. Världssjuan Andrej Rublev – med sedvanliga utbrott på banan – och världsåttan, norske Ruud, försvann redan i kvartsfinalen. Den senare blev något av publikens hopp när allt spetsade till sig mot slutet av veckan och inget svenskt hopp fanns att lita till.
Håller inte klaffen
Svensk tennis har för att uttrycka sig diplomatiskt upplevt bättre dagar, och det verkar finnas en längtan och inte minst ett behov av en comeback av Mikael Ymer efter hans avstängning.
Han fanns på plats för att heja fram sin bror Elias i det som ändå kanske var lite av veckans match. Ymer gick fram till 2-1 i första set och det var klapp klapp i publiken så det ekade mellan de gamla träbänkarna.
För komfort, det kan man inte beskylla Kungliga tennishallen för, men det har ju att göra med ett kulturellt monument. Däremot – vi fortsätter strax om Elias – hur folk på läktaren inte håller klaffen under spelet eller kommer in på läktaren mitt under spelet. Det är totalt obegripligt och oerhört respektlöst Tänk er det på Dramaten?
På det kontot kan vi också skriva in den vansinnigt höga volym som stundom användes, bland annat inför matcherna. Jag tittade runt på läktarna och såg inte många ungdomar, som musiken säkert var mest lämpad för.
Särskilt matchprogram
Sedan ska naturligtvis organisationen plussas. Allt flöt på bra, turneringen står sig stark (tre spelare topp 10 i världen fanns i startfältet) och det var imponerande att man på tisdagen, inför kvällsmatcherna med Elias Ymer och Leo Borg, hade tryckt upp ett särskilt matchprogram.
Men Alexander Kronlund kanske inte var den ultimate speakern. Frågan är om han ens kan spela munspel (vilket han ideligen försökte sig på till närmast patetisk upprepning).
Elias Ymers motståndare Nicolas Jarry, över 200 platser bättre på världsrankingen, hade ett som det kändes förödande klipp i serve och grundslag, men Ymer stod emot bra, bröt till 4-2 i första set och kunde vinna setet med 6-2. Jarry tog andra set med 6-4.
Höja temperaturen
I tredje set höll spelarna sina servegame och allt fick avgöras i tiebreak. Idrottens innersta väsen, den totala dramatiken och ovissheten. Förhoppningar och besvikelser boll för boll.
Publiken skanderade ”YMER, YMER”. Jarry hade matchboll vid 5-6, Ymer vände till egen matchboll (7-6) men sedan tog Jarry tre raka bollar och saken var klar. All heder åt Ymers insats – det var så nära.
Nära var dock inte Leo Borg. Jag minns hans fantastiska match mot Tommy Paul för två år sedan, om än förlust, men här hade Wildcardet Borg ingen chans. Det var Ymer och Borg som tilldelats frikort till turneringen. Ett logiskt beslut för att höja temperaturen för turneringen – och svensk tennis.
Borg var på det stora hela chanslös mot Alexandre Müller, och jag menar här snackar vi över 500 platsers skillnad på världsrankingen! Borg förlorade med siffrorna 3-6, 6-7. Han räddade en matchboll vid ställningen 4-5, alltså innan tiebreak.
Begärde jubel – och fick det
Elias Ymer slog ett konstslag mellan sina egna ben, Tommy Paul sprang nästan ner domarstolen i sin jakt efter bollen, och Stan the man imponerade.
Vi kan tala om namn och då ska Elias nämnas, liksom Stan Wawrinka och Casper Ruud.
Fredagen var turneringens höjdpunkt för mig med fyra spännande och välspelade kvartsfinaler.
Paul vann som sagt sin med 2-0 i set men lite av dagens huvudrätt blev mötet mellan Rublev och Wawrinka (sju mot 217 på världsrankingen) där 39-årige Wawrinka naturligtvis som ”underdog” hade publikens sympati.
-Min ålder kan jag inte göra mycket åt, sa han i intervjun direkt efter att matchen spelats klart.
Och vilken match sen. 7-5 för Wawrinka i det första setets tiebreak och även andra set fick avgöras på samma sätt, Rublev ledde med 5-3 i tiebreaket sedan motståndaren slagit en volley i nät, men sedan tog Wawrinka fyra raka bollar och segern var klar.
Att Stan förlorade semifinalen mot den blivande segraren är inte mycket att säga om, men oj vilket publikstöd han hade i semifinalen. Ibland begärde han mer jubel och väsen från publiken – som var lyhörd.
205 km i timmen
Det är mycket som är intressant på tennis. Det är fascinerande att se hur samspelta och proffsiga bollkallarna och dito flickorna är. Hur väl de tajmar leverans av bollar till spelarna, lyhörda om de vill ha en handduk med mera.
En annan sak är hastigheten på servarna som mäts av direkt och visas på skärm. Casper Ruud fick alltså också respass i kvartsfinalen och den första serven han sände iväg i den matchen uppmätte 205 kilometer i timmen. Jösses!
Också denna match avgjordes med ett tiebreak där Tallon Griekspoor vann med 7-5.
Den här fredagen var för övrigt den bästa på 27 år, hette det i ett pressmeddelande. Alla tre topp 10 spelade, även Grigor Dimitrov som slutligen kom att förlora finalen.
Något gulligt
Turneringen spelades i år lördag 12 oktober till söndag 20 oktober. Den första söndagen var familjedag då man bland annat kunde stifta bekantskap med Täby-Katten som vandrade runt i hallen. Hans värld är en lekplats för barn i alla åldrar. Katten pratar dock inte fick vi veta.
Radiosporten sa under hela veckan Nordic Open. Det köper jag.
När jag var på plats förra gången, 2022, pratade jag med Björnarna Borg och Hellberg. Så blev det inte nu. Men det var något gulligt över det när man såg barn i 10-årsåldern gå fram till Björn Borg och be om autograf på stora tennisbollar (en for förresten in på banan under spel vid ett tillfälle).
Om vi bortser från comeback så la Björn Borg ner sin karriär 1983.
Nog var det väl ändå föräldrarna som ville ha en autograf, även om de inte lär minnas honom som spelare.
Jag kommer att minnas Nordic Open 2024. Mest för Elias Ymer och en 39-åring.
