I mitt skåp ligger en t-shirt med texten ”ge fan aldrig upp!”.
Det har tills nu varit mitt motto. Och det mottot har också fram tills nu hjälpt mig framåt när det känns tungt fysiskt och psykiskt.
När jag var inne på den sjunde milen på ett ultramaraton och benen var stumma som två stockar tänkte jag, ”ge aldrig upp” och det höll ända in i mål!
1995 var jag FN-soldat och såg flyktingarna från Srebrenica. Jag minns än idag känslan av total hjälplöshet som jag fick när jag mötte de trötta sorgsna ögonen på gumman i hucklet som vaggade fram längs vägen, men jag gav inte upp.
Jag har som sjuksköterska stått på akutrummet och fått höra en moders förtvivlade skrik när hon förstod att hennes bäbis liv ej gick att rädda, det mest fruktansvärda jag upplevt, men jag gav inte upp.
Men nu efter en vecka på den nya akuten i Skövde så ger jag upp. Igår grät jag när jag kom hem. Jag grät för patienter, anhöriga och personal men mest gråter jag av ilska över att det inte hade behövt vara så här. Denna misär som regionen kallar vård är vållad av ledning och politikers inkompetens. Så efter allt jag varit med om och klarat av så blev det till sist en grå byråkrat bakom ett skrivbord knäckte mig. För nu ger jag upp. Jag kommer imorgon att säga upp mig. Tyvärr mina nya kollegor i Skövde, ni är underbara, men jag orkar inte, jag ger upp.
Erland Pettersson
